Behovet av kärlek och acceptans

På senare år har jag funderat en del på hur en del människor beter sig, inklusive jag själv. Självransakning kan vara en tuff process. Samtidigt kan den vara befriande. Som när jag började inse att det faktiskt finns människor som gillar mig. Det gick rakt emot mig egen självbild, så det har hittills varit en kamp att ta till sig detta och acceptera att jag - av alla människor man kunde valt - är omtyckt.

Under min uppväxt så blev min självbild ganska skev har jag förstått idag. Jag såg mig själv som något som andra tyckte var ett nödvändigt ont, att jag bara var till problem och besvär för folk och levde på nåder om jag skulle vara älskad. Jag lärde mig tidigt att "älskad" och "omtyckt" var något man var när man gjorde något bra, inte annars. Gjorde man inte bra, så var man heller inte älskad eller omtyckt. Det har satt stora spår i mitt liv, spår som är mycket svåra att komma ur. Alla söker vi ju kärlek och bekräftelse i botten, att vara älskad för den man är, inte pga att man gör vad man "ska". Lär man sig att man bara är älskad och omtyckt för vad man gör, så dyker självvärdet i botten, man tycker inte att man är värd något, för man får aldrig lära sig att man själv är värd något.

Jag förstod aldrig på den tiden varför människor verkade se mig som något jobbigt, något nödvändigt ont, men jag minns hur jag så ofta kände att jag måste prestera hela tiden för att inte bli bortstött och ratad och att det var väldigt tungt att aldrig finna någon ro, att aldrig vara älskad för den man är. Sedan blev jag till slut blind och kunde inte se när vissa människor visade att de faktiskt älskade mig som jag är. Jag var så van vid, skrämd och pressad av att jag måste göra bra för att vara accepterad. Att vara bortstött i tidig ålder ger mycket smärta, rädsla och en väldigt destruktiv självbild.