Många papper i luften

Well, jag tippar på att jag inte är ensam om det. Många papper i luften.

Papper? Menar du inte bollar?

Papper, bollar....Tomato, tomato. Same same, but different, you know.

Drivna människor har många bollar i luften. Jag har papper. Fast det kan lika gärna vara kartong, plast, metall....

När jag leker och jobbar i ateljen har jag i princip alltid flera projekt igång para... pralla... parrall..... äh.....samtidigt. Det funkar bäst för mig. Jag växlar gärna, helt enkelt. Papper i luften. De faller inte lika hårt som bollar gör, om man tappar dem för en stund. De faller inte ens alls faktiskt, om man inte själv bestämmer det. Det är lätt hänt att jag har 10 - 20 papper i luften samtidigt. Många idéer, tester, träning och andra projekt. Det sköna med att skapa i egen regi är att man själv bestämmer vad man gör och själv bestämmer när något är färdigt. Därför flyter papprena runt i luften, alltid redo. De faller aldrig ner.

Mer papper åt folket!

Jag tecknar i min egen resa

Rotar bland de ofärdiga alstren. Linjer, former, färger. Figurer, ansikten, saker. Hus, fjärilar, enkla skisser. Doodles utan mål, inriktade konceptillustrationer. Mest A3 och A4, på ett ungefär ibland. Allt i en enda, osorterad hög. Eller snarare koncentrerat på ett ställe i rummet iallafall. En dag behöver jag få färdigt lådorna att ha dem i så det blir lite mer ordning.... Ah! DEN vill jag fortsätta på just nu.

Plockar ut alstret ur högen, plockar fram pennorna ur pennhyllan, som - sägenomspunnet befolkad av blyerts, fineliners, markers, torrpennor, vattenfärger, linjaler och andra verktyg för sinnets lek - ser ut att balansera nånstans mellan fullständig kaos och begynnande oordning, fastän det finns en fast struktur i den. Sätter mig vid bordet, drar på mig lurarna och rullar igång en avslappnad spellista i lo-fi/jazzy hiphop-stuk. Det här blir kul.

Att teckna är en av mina grejer i livet. Jag gillar det, helt enkelt. Jag har ritat sedan barnsben. Som liten ritade jag mycket, kanske som mitt sätt att uttrycka mig för mig själv på.

I skolan och senare i livet blev tecknandet jobbigt. Varför?

Det kan jag säga med ett enda ord: Prestation

Jag skulle prestera. Det jag ritade skulle vara klanderfritt. I mitt huvud iallafall. Det blev inte kul att teckna, till slut.

För en längre tid sedan startade jag om mitt tecknande. Började om. Jag ritade enkla mönster bara. Färglade en del. Med tiden utvecklades jag. Hittade mer min egen väg. Mina egna stilar.

Idag har jag ett mål: Teckna det jag vill precis så som jag vill det.

Det.....kan låta självklart. Gör inte alla det? Det korta svaret är: Nej. Jag har tecknat en hel del med fokuset på att göra något andra skulle gilla. Jag gillade att teckna, men mitt sinne vandrade mycket kring vad andra skulle gilla. Vad andra skulle tycka om. Mig själv, vad och hur jag gillade, tänkte jag inte på så mycket. Jag ritade saker jag ville, men inte så mycket för mig själv, utan fokuset på att mina verk skulle vara klanderfria, att andra skulle gilla det jag gjorde, tog över mest.

Det fungerade inte för mig. Tecknandet blev jobbigt. Det roliga, det intressanta, det spännande, försvann. Tecknarstunderna blev frustrerande. Att prestera. Då valde jag att starta om.

Låter målet vagt? Nej. Det är faktiskt mer det tillstånd jag vill leva fullt ut i, än ett mål jag bara ska nå. Resan och målet blir ett. Resan formas till målet, som blir resan. Det är ett sätt att leva livet, helt enkelt.

Tecknandet är en resa, där jag vill trivas. En spännande resa. En resa där jag är på mina egna villkor. För mitt eget intresses skull. För min egen skull. Utveckla och bli bra på det jag vill teckna. Det är min egen resa.

En garnnystedoodle på A3 som jag gjorde 2017.
Det finns flera ansikten och djur i den, kan du hitta dem?