Pappa! Jag vill leka!

Det är roligt och spännande att leka med lilltjejan. Hon är så go och hon hittar på så mycket. Idag har vi bl.a läst lite bok och lekt med några leksaker. Hon har några favoritböcker som hon ger mig och vill att jag ska visa henne och läsa för henne. Då sitter vi där, jag på golvet och hon i mitt knä. Förtjust är hon och med stort intresse tittar vi igenom boken tillsammans. Det händer att man får läsa samma bok väldigt mycket. Själv tröttnar jag på innehållet i böckerna ganska snabbt, men jag vet ju att hon gillar att jag läser och visar dem för henne, så då är det klart att jag gör det för henne. Det är härligt att se det lilla livet frodas och utvecklas. Många mysiga stunder blir det, och många upptäcksfärder. Hennes intresse och nyfikenhet på olika saker verkar aldrig ta slut.

Det är härligt att ha barn.

Leksakslådan

Sandlådan

Kökslådan

Att acceptera eller inte acceptera, det är frågan

Ibland stöter vi på människor i livet som vi bara inte klarar av att acceptera. Men hur bör man göra då?

En del väljer att stöta bort och hata dem, t.o.m sky dem som pesten. Andra väljer att acceptera dem som människor, men inte umgås med dem. En del bara stöter bort dem och raderar dem ur sitt liv. Det finns många sätt att handskas med detta på.

Det hela handlar om acceptans. Men vad borde man acceptera då? Jag ser det så här: Jag borde acceptera människor för att de är. Men jag borde inte acceptera allt de gör. Acceptera människan i sig, men acceptera inte de handlingar du inte tycker om. Upplever du att det är så illa att du inte klarar av att vara med dem pga saker de gör, så önska dem stilla lycka till i livet och gå vidare utan dem i ditt liv. Men om det finns möjlighet, och du känner att du orkar, så ge dom gärna en extra chans först genom att tala om för dom hur du ser på deras handlingar. Kanske slutar de med dessa då och ni kan gå vidare tillsammans igen i livet.

Kärlek

En härlig person som jag börjat lära känna nyligen sa till mig att kärlek är att ge. Och det är så starkt. Att älska människor runtomkring sig är att ge. Man hjälper dem genom livet, hjälper dem att utvecklas och hjälper dem att må bättre. Man ger dem liv, energi och hopp. Hopp om att livet är värt att leva. Man ger dem insikt i vad man kan göra med livet. Livet är så mycket mer än att bara ta sig igenom vardagen och försöka existera. Man kan leva det med kraft och glädje, och ork i svåra stunder. Svåra stunder händer oss alla tror jag. Det finns nog inte en enda människa på jorden som inte haft svåra stunder. Men jag tror att livet kan levas med styrka och hopp i de svåra stunderna.

Tänk att något så kraftfullt som kärlek kan beskrivas så enkelt och kraftfullt: Att ge.

Det finns en glädje i att ge med hjärtat, det är en varm glädje som lätt sprider sig. Den glädjen mår man bra av.

Uppbyggnaden av andra människor

Något som vi människor kan göra, som gör all skillnad i världen och verkligen betyder något, är att bygga upp andra människor. Det handlar om allt ifrån små ljusa ord i mörkret som omgärdar en del människors liv, till att rädda någon som håller på att dö. Faktum är att de små ljusa orden faktiskt kan rädda en människas liv de med. Inget är att se som för litet, små saker kan göra stor skillnad i en människas liv. Ofta behöver vi hjälp av andra i vardagen; hjälp att känna oss trygga, hjälp att se saker från ett annat håll, hjälp att få gråta ut, hjälp att få skratta, hjälp att helt enkelt utvecklas och må bättre. Allt positivt du gör för någon annan kan hjälpa den människan vidare i livet, oavsett hur litet eller stort det du gör är. En del människor behöver samma hjälp om och om igen för att de sitter så hårt fast i något spår i livet och det tar tid att komma ur, och då behövs det tålamod.

Kärleken: Meningen med livet

Alla har ni kanske frågat er någon gång i livet vad meningen med livet är. Jag har ställt mig själv frågan ett antal gånger under mitt liv hittills. Jag kan inte säga att mitt svar är det enda rätta, men jag tror på det svaret.

Meningen med livet är att älska varandra. Begreppet kärlek har fått ett rosa skimmer omkring sig och ses som något som nykära har mellan varandra eller som finns i någon romantisk film. Det är inget fel med ett rosa skimmer i sig, för kärlek är vackert, men jag tror att många då ser det som något fånigt, fluffigt och sagoaktigt, något som är verklighetsfrämmande. Men vad jag menar med kärlek här är att tycka om någon för den han eller hon är, göra det som är bäst för någon och hjälpa någon utan att satsa på att vinna på det själv, utan göra det för den andres skull. Gör man det så älskar man någon. Detta är medmänsklig kärlek. Och du vinner faktiskt på det även om du inte satsar på att vinna något på det. Kärleken förvandlar din inre människa och du får tillbaka av kärleken som du ger vidare. Kärlek går aldrig åt, den blir bara större om du delar med dig av den.

Varför många ser kärlek som verklighetsfrämmande är nog för att i världen så saknas den kärleken mycket. Det finns för lite av den helt enkelt. Världen är kall och hård. Om folk bara fick uppleva kärleken och ge den vidare till andra, så skulle världen förvandlas till något mycket bättre.

Samma tidspann, men känns ändå så olika

Jag tycker att barndomsminnena känns som om de hände för en evighet sen och pågick under lång tid. Men när jag tänker efter så är det nu 17 år sedan jag flyttade hemifrån. Egentligen inte på riktigt, för då flyttade jag till en inackordering under de två sista åren på gymnasiet innan jag till slut, 1995, flyttade hemifrån för gott.

Men 17 år, det är ju vad jag bodde hemma. Och det är lika lång tid nu som jag haft eget boende. Men dessa 17 år känns kortare än uppväxten. Varför är det så? Jag kan tippa på att det är för att människans tidsuppfattning är sådan, tillsammans med att minnena under barndomen hände för längre sedan, därav känns barndomen som längre även om tidspannet egentligen är det samma.

Tidsuppfattning är ganska egendomligt egentligen. Vi uppfattar ju tiden på olika sätt beroende på vilken situation vi är i. Den gamla klassikern är ju att när man har tråkigt så känns det som att tiden segar sig fram, medan när man har roligt så känns det som att tiden flyger fram. En annan sida av det hela är att tiden kan kännas som att den går i ultrarapid när man råkar ut för något, t.ex en bilkrock. Egentligen går ju tiden lika fort oavsett, men vår hjärna verkar registrera fler intryck än normalt under sådana tillfällen, och framförallt efteråt så kommer man ihåg mer av händelsen.

Sedan är det ju så också att alla människor inte uppfattar tid på samma sätt. 

Det är inte bra att ha en videokamera, hårddisken svämmar över till slut

För runt 1 1/2 år sedan skaffade jag en videokamera. Jag älskar ju att fota när jag t.ex är ute på promenader, är med familjen osv, och med en filmkamera så kan jag ju filma också. Grejt! Fast det tycker nog inte min hårddisk, den håller sakta på att fyllas. Men glad är jag ändå, för man kan spara många fina minnen på den. Än så länge är det ingen fara, jag är uppe i 47 GB filmer och bilder i mitt bildbibliotek nu och hårddisken sväljer betydligt mer än så. Fast jag ser ju mönstret, vart det bär hän liksom, hahaha. Nu har jag inte så många foton och filmer, jag vet de som har 2-3 ggr fler än jag. Det som verkligen tar plats hos mig är filmerna, jag kör HD. Allt är ju inte taget med videokameran som tur är, en del är ju tidigare foton som importerats osv, men det mesta av de 47 GB är från videokameran, så det bygger på hyfsat fort.

Lite statistik
Bilder: 8020
Filmer: 1043
Filmer i tid: 23t 14m 05s


För att hålla ordning och reda på alltihop är taggning av foton och s.k smarta album (där foton kommer med utifrån taggarna de har) ett måste kan jag lugnt påstå.

Hur kan vi använda musiken för att göra världen bättre?

Jag blev inspirerad av ett par bloggar om musik, och jag funderar på hur man skulle kunna använda musik för att göra världen bättre. Jag anser att musik har en otrolig kraft på oss människor då vi påverkas så mycket av den. Jag använder den för att beskriva, eller så att säga måla, känslor och tankar. Musik kan användas till så mycket, och den har en förunderlig dragningskraft på människor. Vi gråter, skrattar, blir bittra, ledsna och glada av musik. Musik är också som ett språk som alla människor kan förstå, oavsett vad vi pratar för språk annars. Känslor sprids fort genom musik. Barn lär sig tidigt att leka med ljud och dansa t.ex. Det finns helt enkelt inom oss.

Musik förenar människor och ger oss utrymme att känna och uttrycka våra känslor och vårt egna jag. Det största tråkiga med världen är nog att den är ganska dömande. Det finns en massa kollektiva tankar i samhället om hur saker och ting ska vara. Vissa tankar är bra, som t.ex att man inte ska döda eller stjäla. Det skadar ju människor. Men andra tankar, som t.ex att man hatar människor för att de är annorlunda än en själv (rasism, etc) har ingen vettig bas egentligen enligt mig. Så länge människor inte skadar någon, varför ska vi hitta grunder för att trycka bort dom för då?

Så hur skulle vi kunna använda musik för att göra världen bättre? Har ni några idéer eller förslag? Jag är nyfiken, för jag tror att musik är en del av vår innersta varelse och att vi kan använda den till väldigt mycket.

Naturen är underbar

Jag tycker väldigt mycket om att vara ute i naturen, speciellt på sommaren. Det är min favorittid på året. Dock är inte slaskiga vintrar det, för då ser allt så grått, mörkt och trist ut. Den svenska naturen kanske inte är så exotisk som i länder närmre ekvatorn, men den är vacker ändå tycker jag. Ta en titt på filmen här nedanför som jag har satt ihop av foton jag och min fru har tagit. Passa på att mysa en stund i den svenska naturen.

Välkommen till Träskland

Nu är vi inne i slutet på november och tittar man ut här nere i Småland så ser det väldigt trist ut ute. Grådaskigt, blött och regnigt. Det borde kanske heta Träskland istället för Småland? Suck....

När det ser ut så här ute så är det lätt att det spär på en eventuell depression. Vi människor är ju väldigt visuella av oss, och det påverkar oss när miljön runtomkring oss ser tråkig och led ut. Jag önskar ofta att det kunde vara mer sommarväder i Sverige under året, så som det sett ut ett flertal år (utom förra vintern) så har det varit en snabb vår, en kort sommarperiod, en blöt höst och en blöt, mörk och trist vinter.

Man kanske skulle börja med ljusterapi?

Kass 3G-täckning!

Vislanda verkar vara ett ställe som gudarna glömde. Iallafall gudarna för mobilt bredband. Både jag och min kompis har problem med täckningen. Jag kör med tethering och han kör mobilt bredband. Om 3G-täckningen är så ojämn i landet, hur tusan kommer det inte att bli med 4G-nätet? Högre datahastighet kräver ju högre sändningsfrekvenser, som i sin tur kräver kortare avstånd mellan antenn och mobil/modem. Kan se scenariot framför mig: Om 20 år har vi en antenn i varje lyktstolpe om de inte hittar på någon ny teknik.

Denna helgen har täckningen för 3G-nätet varit riktigt dålig för mig. Mobilen har växlat mellan 3G-nätet och EDGE-nätet ett flertal gånger. Påminner bitvis om när man hade modem och uppringd uppkoppling för länge sen typ. Saknas bara det gamla välkända modembruset så hade man fått en rejäl flashback.

Tjoho för teknikens framgång! Men glöm inte småställena kära mobilgudar, det bor folk där också.

Allt handlar om det inre, del 2: Kärleksbilden

Som ni kanske minns så skrev jag i ett tidigare inlägg om de tre grundinställningarna vi människor har i vårt inre. Många av våra tankar kommer av dessa tre grundinställningar, som i sig formas av vad vi varit med om i livet.

Det här är mina egna tankar om vårt inre. Jag har ingen som helst psykologiutbildning, men jag vill dela med mig av mina tankar.

I det här inlägget kommer jag skriva hur jag ser på kärleksbilden. Som jag skrev i det tidigare inlägget så är detta den bild vi har om vad kärlek och trygghet är. Det är en viktigaste grundinställningen vi har, för de andra grundinställningarna har denna bild som bas. Blir denna inställning skev, så blir också de andra det, och det påverkar oss och vårt mående väldigt mycket.

När vi föds in i världen så söker vi kärlek och trygghet det första vi gör. Exakt när vi börjar göra det vet jag inte, men förmodligen redan inne i livmodern, när vi kan känna mammas känsloyttringar och höra känslostämningen i röster utifrån. Alla har vi redan då inlagt i oss att söka kärlek och trygghet. Vi vet redan då vad det är vi söker, även om vi inte kan definiera det på något sätt. Det ligger så att säga inprogrammerat i vårt inre.

Nu kanske man tänker att det är ju finemang, då har vi ju redan en bra bild av kärlek och trygghet. Men det räcker inte. Vår bild av kärlek och trygghet påverkas av vår omgivning, det vi upplever. Det är genom det vi upplever, som vår bild av kärlek och trygghet formas färdig. Och det är här det kan gå snett. Vi lär oss av omgivningen, i början mamma och sen även pappa, vad kärlek och trygghet är och hur man får den, och den bilden förs på något sätt samman med det inprogrammerade vi hade vid födseln. Det är meningen att vi ska känna oss älskade och trygga då vi på det sättet lär oss att bli självständiga till slut och behandla dem runtomkring oss med kärlek och trygghet. Kärleken visar oss att någon bryr sig om oss och inte låter oss fara illa, och tryggheten visar oss att vi kan lita på och känna oss lugna med denna någon.

När upplevelserna inte stämmer överens med det vi söker, så blir det galet till slut. Vi lär oss då antingen att vi bara är älskade och trygga under vissa omständigheter (villkorsbaserat) eller att vi inte alls är älskade och trygga. Detta får katastrofala konsekvenser i barnets liv. Jag t.ex, lärde mig tidigt att jag bara var älskad när jag gjorde saker som folk tyckte var bra. Det förstörde hela min värdebild och omgivningsbild. Inombords, när jag blev större, så förstod jag till slut ändå vad kärlek och trygghet är, för jag hade ju sökt det i hela mitt liv, men jag var ofta rädd för att bli ratad och inte vara älskad, jag trodde att alla såg mig som ett nödvändigt ont, någon man måste stå ut med, som levde på nåder hela tiden. Jag måste prestera för att känna mig trygg och älskad, och ofta gick jag som på nålar, med oro och rädsla inombords. Det är ett fruktansvärt sätt att behöva leva på. Men det finns också andra svåra konsekvenser för de som får fel bild av kärlek och trygghet.

Som förälder är man ansvarig för att både visa och lära sitt barn kärlek och trygghet. Behovet av kärlek och trygghet är otroligt viktig att möta hos barnet, för det är genom vad du som förälder gör som barnet utvecklar sin egen självbild och lär sig hur världen fungerar.

Som tur är, så går kärleksbilden att förändra även så sent som i vuxen ålder, men det är ett kapitel för sig som jag inte tar upp i just det här inlägget.

Stränginstrumenten hittills i mitt liv

Jag har, som ni kanske minns, spelat fiol i några år när jag var yngre. Jag älskar violinmusik, fiolen ger ett väldigt vackert ljud. I vuxen ålder så ångrade jag att jag slutade spela fiol och ville ta upp det igen. Det tog några år, men sen köpte jag mig en elfiol faktiskt, en Arirang EV-20 har jag för mig det var. En svart sådan, jag tyckte den var jättefin, diggade den skarpt. Det var skönt att börja spela fiol igen. Men efter ett tag var jag tvungen att sälja den pga ett problem som uppstod tillfälligt. Men jag vet att den är i goda händer, en vän till mig köpte den av mig. Min fru har en akustisk fiol som jag kan spela på, när vi väl fått ordning på den. Taglet på stråken är kass och en sträng saknas just nu.

Ett tag hade jag bestämt mig för att spela elgitarr också. Det ville jag gärna göra. Jag köpte en stratocaster av märket Eastone, och började försöka mig på att träna, men insåg att mina fingrar är bättre lämpade för piano och fiol än för elgitarr. Men men, tänkte jag, den kommer nog till användning ändå den lilla elgitarren. Sen, pga samma problem som ovan, så vart jag tvungen att sälja den också. Men den är i goda händer, för en annan vän till mig köpte den av mig.

Sen så har jag en Ukulele som jag fick för snart 20 år sedan. Den har jag aldrig lärt mig att spela på. Det har aldrig blivit av, av någon anledning. Den kanske helt enkelt är för liten, jag vet inte. Men min minsta dotter tycker om att ljuda med den, så hon har fått låna den nu. Förutom att spela på den själv, så gillar hon när jag spelar på den ibland. Hon räcker då fram den till mig och ler ett glatt och förtjust leende. Så får jag spela hejvilt. Som tur är så bryr hon sig inte det minsta om att jag inte kan spela över huvud taget, bara det låter. Det är roliga stunder det.

Minnen: Stora tjejen på sin första trehjuling

Det är några år sen nu, men den här bilden framkallar goa känslor hos mig. Bilden är tagen våren 2000, den sista våren vi bodde i Borås. Vi bodde på området Hässleholmen. Vår son var då runt 8 månader och vår (numera tonårs-) dotter var runt 2 1/2 år. Hon hade precis fått sin första trehjuling och vi var ute hela familjen denna vackra vårdag. Min fru passade på att ta kortet när vi gick nerför den svagt sluttande vägen utanför några av husen på vår gata. Den våren var väldigt varm, så det var skönt att gå i kortbyxor. Dottern var väldigt glad över sin trehjuling och cyklade mycket på den. Denna trehjuling hängde med ända tills vi skaffade en tvåhjuling till henne när hon var mogen för att lära sig att cykla. På bilden ser ni inte henne framifrån, men jag kan lugnt säga att hon var nöjd och glad på sin trehjuling. Ett härligt minne.

Bra nummer: Studio Special: Inspelning & Mixning

Jag köpte ett specialnummer av tidningen Studio, som heter Inspelning & Mixning (vet inte hur länge länken här är giltig dock eftersom det är en begränsad upplaga i skrivande stund). Det följer även med en 3-timmars DVD med kurs i mixologi.

Det finns mycket bra info och tips i detta nummer så långt jag hunnit läsa hittills, och jag tror definitivt att resten av tidningen och hela DVD'n innehåller många guldkorn för oss som vill lära oss att mixa. Är du intresserad och vill lära dig, så tveka inte, utan köp den tycker jag.

Det finns även en bra bok jag läst om mixningstekniker som jag rekommenderat i ett tidigare inlägg, kolla gärna in den också.

Nu har Corven rullat till sin sista viloplats

Idag lämnade vi Corven till sin sista viloplats, Växjö Bildemontering. I alla fall sista viloplatsen som just Corven. Vad som händer med den sen vet vi ju inte, den plockas väl isär och det som inte går att göra något med i befintligt skick skrotas väl antar jag.

Jag har inte haft Corven så länge egentligen, bara sen i somras nånstans tror jag det är, men jag tyckte mycket om den bilen. Den var väldigt skön att köra, och snabbstartad. En trevlig bil med bra tryck i.

Här är mina sista bilder på Corven

Bilen skickas till skroten imorgon

Imorgon skickas min avställda bil till skroten. Den fick några smeknamn under tiden jag körde den: Corvetten, Corven och Vita faran. Mest kommer jag att komma ihåg den som Corven.

Att göra mig av med den känns lite ledsamt, för jag tycker om den, även om den ser lite halv-skrotig ut. Det är en Ford Sierra 2.0i från 1992. Visst, den är lite rostig och lite skadad på utsidan, men den är väldigt skön att köra. Jag är fäst vid den bilen.

Jag ställde av den för ett tag sedan för att styrväxeln hade gått sönder och den hade börjat läcka servovätska som ett såll. Att fixa en annan styrväxel skulle bli en för dyr historia för mig just nu. Att köpa ny är inte att tala om, den kostar mer än vad bilen är värd pengamässigt, och de pengarna har jag inte idag. Dessutom ska den monteras också. Att köpa en styrväxel från skroten skulle bli en för svår och för dyr historia det med, även om det hade blivit billigare än att köpa en ny.

Hur förlåter man sig själv?

Det borde skrivas en bok om det här ämnet, och det har säkert gjorts också. Men för mig kvarstår frågan: Hur förlåter man sig själv?


Jag har, precis som många andra, gjort en del saker under mitt liv som jag sorgset ångrar. Nu pratar jag inte om små saker, som att köpa fel TV eller något sådant, utan om betydligt svårare saker. Jag är en väldigt snäll människa har jag hört, men det har funnits tillfällen då jag gjort saker som är väldigt fel, och jag ångrar det med stor sorg och smärta. Jag har bett om förlåtelse från dem som berörs, men hur förlåter jag mig själv och går vidare?

Jag har flera gånger hört människor säga att jag måste lämna det gamla bakom mig och gå vidare, det tjänar ingenting till att gå ner sig i det som varit. Man kan inte göra det ogjort, det enda man kan göra är att inte göra om det och istället göra bra i fortsättningen. Men det är lättare sagt än gjort. Känslorna finns fortfarande kvar inombords, lika starka som innan. Bedrövelsen, sorgen och smärtan. De driver på minnena från saker jag gjort fel, och jag känner mig som en väldigt misslyckad människa, som har förstört för andra människor och orsakat dem smärta i sina liv. Det hade varit bättre om jag inte hade funnits, för då hade inte felaktigheterna skett och dessa människor hade inte behövt gå igenom det de gått igenom pga mig. Mitt i det här så hör jag att man bör förlåta sig själv. Jag önskar verkligen jag kunde göra det. Men jag vet inte hur man gör. Hur gör man?

Känslor, varför har vi dom?

Känslor är svårt att definiera tycker jag. Vad dom är för någonting. Alla vet vi ju hur känslor känns, för vi är byggda med dom inuti oss, oavsett om vi gillar dom eller inte.

Men vad är känslorna till för, egentligen? Varför har vi dom?

Jag tror att det är så här: Våra känslor är till för att hjälpa oss att göra saker med hjärtat, med vår närvaro i det vi gör. Ett exempel är att när du är glad och skrattar, så hjälper glädjekänslorna dig att skratta med liv i skrattet. Om du inte är glad och försöker skratta, så är det svårare att ge liv i skrattet. Glädjekänslorna hjälper dig också att skratta längre utan att bli trött.

Jag tror alltså att känslor stöder oss väldigt mycket och ger kraft till det vi gör.

Men samtidigt så känner nog många igen det här med att känslor kan vara jobbiga och det känns som att vissa känslor drar energi ur en. Som sorg till exempel. Varför är det så? Finns det två typer av känslor, eller är det så att vi dräneras på energi bara om vi hanterar känslorna på något tokigt sätt? Eller beror det på något annat? Jag vet inte själv. Det är något som jag gärna skulle vilja veta.

Lillan har lite feber

Vår lilla tjej fick lite feber i torsdags kväll, och den har kommit och gått och har inte gett med sig ännu. Hon är ändå ganska så pigg och vill leka lite då o då. Hon är så mysig. Som förälder är det svårt att se barnen sjuka för man ser att de lider och man vill inte att ens barn ska behöva lida. Och det är inte alltid man kan göra någonting åt själva sjukdomen i sig heller, utan måste låta kroppen bekämpa den. Under tiden ser man att barnen har det jobbigt och man gör allt vad man kan göra för att lindra deras plåga, samtidigt som man så gärna vill göra dem friska som genom ett trollslag för att de ska slippa gå igenom feber, snuva, hosta etc.

Det är inte lätt för de små liven när de är sjuka. Det bästa du kan göra som förälder är att finnas där för dem och ta hand om dem och göra vad du kan för att de ska tillfriskna. Låt dem känna tryggheten hos dig extra mycket när de mår dåligt.

Blomsterlillan

Lillan älskar blommor och växter. Hon kan sitta länge med en och samma blomma och undersöka den, eller bara hålla i den. Det är något speciellt med blommor för henne. Jag vet inte riktigt vad. Men det är härligt att se henne hålla på med blommor och växter, se henne undersöka och vara så fokuserad på dessa små vackra ting som naturen bjuder på. Så intresserad. Så nyfiken.

Måste ta bort bilen från parkeringen

Idag ringde hyresvärden. Han har sett att min bil är avställd och vill jag ska ta bort den från parkeringen. "Ja det kan jag göra" sa jag. Dom vill inte ha sådana bilar på sina parkeringar. "Vad menar du med sådana bilar?" frågade jag. De vill inte ha halv-skrotiga bilar på sina parkeringar för att det lätt blir fler av dem då. Han sa att han har inte sagt till innan, för då var den inte avställd. Jag fick någon vecka på mig att ta bort den från parkeringen.

Tycker ni att den ser så illa ut att den ger för dåligt intryck?

Behovet av kärlek och acceptans

På senare år har jag funderat en del på hur en del människor beter sig, inklusive jag själv. Självransakning kan vara en tuff process. Samtidigt kan den vara befriande. Som när jag började inse att det faktiskt finns människor som gillar mig. Det gick rakt emot mig egen självbild, så det har hittills varit en kamp att ta till sig detta och acceptera att jag - av alla människor man kunde valt - är omtyckt.

Under min uppväxt så blev min självbild ganska skev har jag förstått idag. Jag såg mig själv som något som andra tyckte var ett nödvändigt ont, att jag bara var till problem och besvär för folk och levde på nåder om jag skulle vara älskad. Jag lärde mig tidigt att "älskad" och "omtyckt" var något man var när man gjorde något bra, inte annars. Gjorde man inte bra, så var man heller inte älskad eller omtyckt. Det har satt stora spår i mitt liv, spår som är mycket svåra att komma ur. Alla söker vi ju kärlek och bekräftelse i botten, att vara älskad för den man är, inte pga att man gör vad man "ska". Lär man sig att man bara är älskad och omtyckt för vad man gör, så dyker självvärdet i botten, man tycker inte att man är värd något, för man får aldrig lära sig att man själv är värd något.

Jag förstod aldrig på den tiden varför människor verkade se mig som något jobbigt, något nödvändigt ont, men jag minns hur jag så ofta kände att jag måste prestera hela tiden för att inte bli bortstött och ratad och att det var väldigt tungt att aldrig finna någon ro, att aldrig vara älskad för den man är. Sedan blev jag till slut blind och kunde inte se när vissa människor visade att de faktiskt älskade mig som jag är. Jag var så van vid, skrämd och pressad av att jag måste göra bra för att vara accepterad. Att vara bortstött i tidig ålder ger mycket smärta, rädsla och en väldigt destruktiv självbild.

Älskade barn

Mamma, jag vill
upptäcka världen!

"Älskade lilla barn,
hos mig är du trygg.
Jag finns där för dig för alltid"

Föräldern

Det finns få saker i livet som kan mätas med att ha barn. Att vara förälder är ett privilegium. Tänk att få vara med om att ett litet liv föds in i världen och ta hand om det på sin färd genom livets utveckling. Att få älska, uppfostra, guida och hjälpa det att förstå sig själv och sin omvärld under uppväxten till en vuxen och självständig människa. Det är ett mycket speciellt privilegium.

Vi människor är normalt självcentrerade varelser pga självbevarelsedriften. Nu menar jag inte att vi alla är egoistiska svin, utan att vår livsdrift går ut på allt livs fundamentala inställning: överlevnad.
Men när man blir förälder så förändras det. Helt plötsligt satsar vi allt på att ta hand om det lilla livet som fötts till världen. Föräldrainstinkten tar över. Detta är väldigt vackert, vi lägger ner vårt liv för barnets skull. Vi satsar på barnens överlevnad före vår egen utan att blinka.

Men tyvärr så har detta förändrats sakta. I världen idag så finns det många barn som utsätts för både våld och andra övergrepp inom sin familj, det område i livet som egentligen ska vara barnets trygghetssfär.

Och det ser ut att bara bli värre och värre runtom i världen. Varför?

Studio: Helgens jobb: Grovmixning

I helgen så gjorde jag bl.a grovmixning av 5 låtar. Jag har ställt in ljudnivåer för de olika spåren i varje låt så att det inte riskerar att uppstå några klippningar. Det är ganska så enkelt att göra det, fast nackdelen är att det tar en del tid att göra det. Att ställa in ljudnivåer kan vara lite trixigt ibland då vissa ljud från synthar inte alltid ger samma utslag varje gång man spelar det pga det specifika ljudets komplexitet. Fast det jag gör i det läget är att använda en s.k Limiter, som ser till att signalstyrkan i kanalen inte går över en viss nivå oavsett hur stark signal som kommer in.

Just denna inställningsomgången är inför den slutliga insjungningen av sångerna i låtarna. Sedan, när insjungningen är klar, så kommer jag att mixa låtarna ordentligt.

Lillans första åktur på nöjesfält

I Augusti varje år så brukar Karl-Oskar dagarna gå av stapeln i Växjö. Då är det nöjesfält, alla möjliga matstånd och musik-spelningar. I år så var jag, min fru och lillan där en sväng första dagen. Lillan fick då åka sin första karuselltur. Det gick fint. Men den andra karusellturen med en annan karusell blev lite för mycket, så hon vart lite rädd. Men det gick bra ändå. Det är kul med karusellturer med barnen.

Platy-ynglen växer, och vågar mer

Platy-ynglen är nu en vecka gamla och har vuxit lite i storlek. Någon som är stor skillnad nu är att de simmar runt på bottnen. Precis i början så brukar ju fiskyngel (iallafall platy o guppy) hålla sig inne bland växtligheten så mycket som möjligt för att undvika att bli uppätna. Men nu så har de tydligen släppt detta och simmar obehindrat runt som några dagisgrupper. De är gulliga tycker jag. Några är smått rödaktiga och några är snarare beigeaktiga. Ska bli spännande att följa deras uppväxt.

Här är några av platy-ynglen.
Det gråa på botten är en del av malens mat.

Då är det snart dags för studiohelg igen

Varannan helg kör jag och min bäste vän studiohelg i vår stora studio. Vi jobbar då både med musik och teater.

Den här helgen blir det förmodligen musik och musikal, min bäste vän har en del idéer till en musikal.
I Dema så har vi idag 6 låtar som är färdiga för slutlig insjungning och slutbearbetning, så det rullar på framåt.

Vi jobbar med ett 30-tal låtar och har idéer för ett drygt 100-tal låtar. Alla kommer inte att släppas i Dema, utan en del av som kommer vi släppa i våra egna artistnamn då de har en helt annan musikstil än vad vi kör i Dema. Vi är ju ganska mångsidiga av oss när det gäller musikstilar.

Stora studion

Minnen: Mina första låtar på Amigan

En vän till mig hade skaffat sig en Amiga 500. Jag tror det var 1990-91 eller 1991-92. Vi började testa oss fram med musikprogrammet Protracker. Tillsammans gjorde vi några musikstycken, inget avancerat, men kul hade vi. Det var spännande att leka med ljuden och få till melodier. Under tiden vi gjorde de första låtarna så visste i inte ens hur man sparade musiken, i vårt fall på diskett då han inte hade hårddisk, så vi spelade in låtarna på kassettband när de var färdiga och sen stängde vi av datorn. Tyvärr har jag inte det bandet kvar idag. Det hade varit roligt att lyssna på igen.

När jag skaffade min Amiga 1000 år 1993, så började jag ganska så genast skapa musik på den. De flesta av de låtarna jag gjorde på min Amiga 1000 har jag kvar, några ofärdiga försvann tyvärr. Jag hade dom först på disketter och sedan, när jag skaffade hårddisk till min Amiga 600 runt 1996, förde jag över dem på hårddisk också. De har hängt med till varje Amiga jag haft som musikdator. Vissa av dem blev aldrig färdiga, och några blev det. När jag lyssnar på dem idag så har jag det både roligt, intressant och lite känslosamt ibland. Ljudkvaliten är ju ganska dålig jämfört med vad man kan åstadkomma idag, men det är inte det som är det viktigaste för mig.

Jag minns tidiga sommaren 1993 då min vän flyttade. Jag var inte så glad då, för vi skulle inte kunna ses så ofta mer. När han skulle åka med sin mamma kom han över till mig och tog farväl. Direkt efteråt satte jag mig framför min Amiga 1000, som jag hade i mammas vardagsrum då, och började hålla på med musik. Jag kände mig lite nere inombords och musiken hjälpte mig att hålla mig uppe den dagen.

Allt handlar om det inre: De tre grundinställningarna

Hur mår vi egentligen? Allt handlar om människans inre. Hur det är ställt med oss. Våra tankar styr våra handlingar och vårt mående. Många av våra tankar kommer av våra grundinställningar, som formas av vad vi varit med om i livet. Jag har hört talas om att genetiska faktorer påverkar också, men jag tror att den påverkan bara avgör  hur kraftigt vi påverkas av yttre faktorer. Alla påverkas vi av yttre faktorer, en del är mer motståndskraftiga, andra är mindre motståndskraftiga mot dem. Våra grundläggande inställningar grundas när vi är mindre, innan vi blivit vuxna.  

Det är därför det är så svårt att ändra de viktigaste grundinställningarna inuti dig: Värdebilden, omgivningsbilden och kärleksbilden.

Värdebilden är den bild du har om ditt eget värde, vad du är värd. Den påverkar din självbild och ditt självförtroende.

Omgivningsbilden är den bild du har av omgivningen. Människorna runtomkring dig, människor och folkgrupper runtom i världen. Likaså av allt annat liv.

Kärleksbilden är den bild du har om vad kärlek och trygghet är. Den här bilden är viktigast, för den är basen för värdebilden och omgivningsbilden.

Om kärleksbilden är skev, blir de andra två grundbilderna också det.

Dom här grundinställningarna påverkar allt annat väsentligt i ditt liv: Hur du mår, agerar i och lever ditt liv.

Ibland räcker orden inte till

Ibland räcker orden inte till för att beskriva vad man känner. För mig är det så nästan alltid. Orden räcker i princip aldrig till. De blir så platta för mig och jag upplever att de inte beskriver mina känslor alls bra.

Men jag vill ju få ut dem ur mig på något sätt, så att de inte enbart finns där inne i mig. Får jag ut dem, så är det lättare att komma vidare med dem. Visst finns de kvar inombords även om jag får ut dem utanför mig, men då är de inte längre inlåsta inom mig.

Så vad gör jag då, för att beskriva mina känslor i livet?

Jo, jag beskriver dem med musik och teckning. När jag gör en låt eller ett litet musikstycke, eller tecknar en teckning, så är musiken och teckningen det jag känner. Känslorna finns i dom och visar mig - utifrån - vad jag känner inombords. Jag vet ju vad jag känner inombords, men eftersom jag har så svårt att beskriva mina känslor i ord, så beskriver jag dom i musik och teckning istället. Det är viktigt för mig, för får jag inte ur mig känslor, så mår jag till slut dåligt. Men får jag bara ur mig dom, så har jag lättare för att gå vidare. Det är samma sak som att andra människor pratar ut sina känslor och mår bättre. Den enda skillnaden är att jag tecknar och musicerar ut mina känslor istället. För teckningen och musiken hjälper mig att beskriva mina känslor.

Släpp ut det du bär på i ditt inre
för att lättare kunna bearbeta det.
Men gör det på ett sätt som inte skadar någon.

Bra bok: "Basic Mixing Techniques" av Paul White

Jag håller på att läsa in mig mer på mixning, eftersom det börjar närma sig slutmixning av en del av våra låtar i Dema. Mixning är ju inte bara någonting man gör efter att all inspelning av sång, instrument och trummor är gjort (vad jag kallar för slutmixning), utan det finns en del saker att tänka på innan slutmixningen, under tiden man spelar in, som t.ex hur inspelningen av sång och instrument ska genomföras för att få bästa resultat att kunna mixa senare, osv.

Det finns en del tekniker man kan använda, både under inspelning och vid slutmixning, för att få till ett bra ljud i sina låtar.

En bok jag läser om just mixning är Basic Mixing Techniques av Paul White (ISBN 1-86074-283-1). Jag köpte den på Musikcentralen i Växjö (som sen ett tag tillbaka ingår i Ordermusic). Kolla gärna där t.ex om du vill köpa ett exemplar.

Jag tycker att Paul beskriver tips och tricks bra och han förklarar även olika hjälpmedel, såsom effekter och processorer, bra. En enkel bok att läsa, det är ganska enkelt att förstå vad han menar och det gör denna bok till en bra bok att börja med. Boken har några år på nacken och tar upp mycket gällande inspelning på annan utrustning än datorer, men jag som kör med dator har inte några stora problem att föra över det som är viktigt till hur jag kan göra med datorn för att få samma resultat som han beskriver i boken.

Idag sa lillan "klocka"!

Idag när jag benämnde saker i vardagsrummet för lillan (brukar gå runt med henne i famnen och göra det när hon är nyfiken på vad saker är) så kom vi till klockan på väggen ovanför TV:n.

Då sa hon "Klo - cka"

Pappa Mats är så glad över sitt lilla hjärta! Det är roligt att dela sådana stunder med henne.

"Vad är väl en bal på slottet?" Om att göra vad man mår bra av

Askungens berömda ord ekar i det inre. Hon längtade så efter att gå dit. Det skulle hon faktiskt må bra av. Och till slut kom hon dit också. Visst, Askungen är en saga, men insikten är fullt verklig.

Att t.ex skapa musik mår jag bra av

Vi människor behöver verkligen tid för att då och då göra sådant som vi mår bra av och får energi av, för att klara av resten av livet. Alla har vi nog svåra stunder i livet som tar mycket energi, och den energin behöver fyllas på vid olika tillfällen, för att vi inte ska gå ner oss.

Att t.ex pärla mår min fru bra av

Det är viktigt att vi tar oss tid då och då för att ladda upp batterierna. Det kan man göra med någonting som man tycker om, något som fyller en med energi. Det kan vara allt möjligt som fyller på vår energi: Dans, skapa musik, lyssna på musik, Spa-kur, sova, teckna, gå ut med vänner, tv-kväll med mys, romantisk middag med sin älskling, ta motorcykeln på ett åk, gå hem till någon vän, pärla m.m.

Det viktiga är att du gör något som Du tycker om och får energi av. För om du aldrig gör det, eller gör det alldeles för sällan, så dräneras du, och till slut så har du väldigt svårt att orka igenom vardagen.

Låt dina behov mötas,

så orkar du mer

Har hittat fler platy-yngel

Ett sött litet platy-yngel
(foto från ett tidigare inlägg)

Jag har försökt mig på att räkna platy-ynglen i akvariet, frugan räknade förra gången. Då hittade hon åtminstone 10 st. Nu är de lite mer vågade av sig och håller sig inte bara inne i växtligheten, utan är ute på botten och simmar nu också. Jag hittade åtminstone 17 st idag. Jag räknade 18 st flera gånger, men är osäker på om jag råkade dubbelräkna någon av dem, så vi kan nog säga att det finns minst 17 iallafall.

Kul!

Att bli behandlad med tystnad

Att bli behandlad med tystnad är inte roligt. Det är jobbigt. En del människor är tysta när de mår dåligt, och det är självklart att man ska få vara det om man inte orkar prata. Men oftast så får man veta om det någon gång under resan tillsammans, att när de mår dåligt orkar de inte prata. Och då är man ju förberedd och förstår varför de inte svarar.

Men när människor går emot vad de säger och behandlar en med tystnad varje gång man pratar om något de sagt och som de själva går emot, eller när människor verkar tro att de aldrig gör fel eller sårar någon, och man till slut påpekar det och de då behandlar en med fullständig tystnad istället för att ta itu med det, då blir jag ledsen.

Det jag råkat ut för handlar inte om korta stunder eller enstaka gånger, utan ett par personer har gjort detta snarare rutinmässigt verkar det som och under lång tid mot mig. Den ene har jag inte kontakt med längre idag. Jag konfronterade henne en gång för några månader sen nu, och hon svarade med tystnad igen. Jag har inte hört något från henne sedan dess.

Vägen tillbaka blir lång för
människor som gjort så.

Det är ungefär som att man egentligen inte betyder något för dom, men att man är bra att ha när de själva får problem. Vilket också gör att man själv slutar lita på dom. Om människor som gjort så någonsin försöker bli vänner med mig igen, så har de mycket att bevisa först för att jag ska kunna lita på dom igen.

Varför gör en del människor så här?