Samma tidspann, men känns ändå så olika

Jag tycker att barndomsminnena känns som om de hände för en evighet sen och pågick under lång tid. Men när jag tänker efter så är det nu 17 år sedan jag flyttade hemifrån. Egentligen inte på riktigt, för då flyttade jag till en inackordering under de två sista åren på gymnasiet innan jag till slut, 1995, flyttade hemifrån för gott.

Men 17 år, det är ju vad jag bodde hemma. Och det är lika lång tid nu som jag haft eget boende. Men dessa 17 år känns kortare än uppväxten. Varför är det så? Jag kan tippa på att det är för att människans tidsuppfattning är sådan, tillsammans med att minnena under barndomen hände för längre sedan, därav känns barndomen som längre även om tidspannet egentligen är det samma.

Tidsuppfattning är ganska egendomligt egentligen. Vi uppfattar ju tiden på olika sätt beroende på vilken situation vi är i. Den gamla klassikern är ju att när man har tråkigt så känns det som att tiden segar sig fram, medan när man har roligt så känns det som att tiden flyger fram. En annan sida av det hela är att tiden kan kännas som att den går i ultrarapid när man råkar ut för något, t.ex en bilkrock. Egentligen går ju tiden lika fort oavsett, men vår hjärna verkar registrera fler intryck än normalt under sådana tillfällen, och framförallt efteråt så kommer man ihåg mer av händelsen.

Sedan är det ju så också att alla människor inte uppfattar tid på samma sätt.