Kärlek i svåra tider

Livet är inte en dans på rosor, men det är när det är tungt i livet som det visar sig vilka som finns kvar för dig i ur och skur. Döm inte ut de andra, låt dem bara vara i livet och gå vidare. Alla har vi vår fria vilja.

Vi är varandras stöd i alla tider, om vi vill det. Det finns inget tvång, utan vi kan satsa på att älska varandra i vått som torrt. För att älska, att bry sig om och hjälpa och vara tålmodig, att gråta med de som gråter, att glädjas med de som gläds, att trösta, torka någons tårar och uppmuntra, är det bästa du kan ge någon.

Det finns ett uttryck: Älska mig som mest när jag förtjänar det som minst, för det är då jag behöver det bäst.
Detta är så viktigt. Kärlek baseras nämligen inte på vad man gör, utan på att man är. När vi tycker att någon inte gör sig förtjänt av kärlek och då inte vill ge henne kärlek, så tänker vi fel, för kärleken i sig kan vi ge fritt och för intet.

Låt kärleken få sin plats i ditt liv, älska människor. Kärleken är en fin gåva och dessutom ovärderlig. Med kärlek kan du ge en människa det som hon behöver och dessutom hjälpa henne i sitt liv.

Var glad över dem som älskar dig, och visa dem din uppskattning

Moln

Moln kan ha de mest förunderliga former och färger. När de inte täcker himlen med ett enda grått stort täcke så kan de vara ganska vackra att titta på, speciellt när solen lyser ner. Det är något speciellt med moln.  Tonvis med vatten som svävar över våra huvuden, men samtidigt kan de se så fjäderlätta ut. Och det är fridfullt att titta på dem, om det inte är åskmoln förstås ;)

Frostiga bilder, vackert!

Nu på förmiddagen var jag ute för att handla, och passade på att fota lite. Det är jättevackert ute. Frosten har satt sig på grenarna i träden och solen lyser på. Tyvärr hade jag inte filmkameran med, så det fick bli mobilkameran.

God Jul!

Nu så är det äntligen juletid och jag vill passa på att önska er alla en mycket härlig och fin jul!

Glöm inte bort att det är kärlekens tid! Vad ni än gör, låt inte den kommersiella julrusch-andan förstöra julkänslan för er, utan spendera julen i glädje och frid med familj och nära och kära och njut av gemenskapen. Se med glädje på dig själv och på de andra när ni öppnar julklapparna i år, och ha det riktigt gott tillsammans.

Kom ihåg, det är inte mängden som räknas, det är tankarna och kärleken.

Sköt om er i jul och ha en härlig tid tillsammans!

Alla dessa måsten! Jamen du måste inte, du kan istället!

Nu i juletider så är det lätt att julstressen trillar över en som ett flak tegel. Julstressen är nog den värsta stressen som finns av våra helgdags-stressar. Det är så mycket som ska göras.

Det fick mig att tänka på hur många "måsten" jag upplever varje dag. Jag måste göra det och det och det, annars räcker inte det jag gör och jag är ingen bra make, förälder, arbetare eller vän. Men samtidigt så behöver man ju som människa göra det man tycker om också, för att må bra, som jag skrivit om i ett tidigare inlägg. Risken är att även det blir ett "måste". "Jag måste ju må bra liksom, hur ska jag annars orka?" Eller så hamnar man i det dåliga samvetets ekorrhjul. Dvs man har inte energi eller vilja nog att klara av sina "måsten", så man sätter sig efter ett tag och gör det man tycker om, men kan inte samla energi ordentligt av detta för man får dåligt samvete över att man inte gör vad man "borde" göra, och så håller det på så. Någon mer än jag som känner igen sig?

Jag tror att det vi behöver göra är att söka inre frid och göra om "måsten" till "kan". Jag "måste" ingenting, men jag "kan" göra det. Vänd på det. "Måste" blir lätt ett negativt ord eftersom det ställer ett ofrånkomligt krav som ska mötas, och vi människor känner lätt uppror inombords emot krav, men "kan" är lättare att känna sig positiv till för det ger oss en bild av att vi har en förmåga att göra det och klara av det, och att vi väljer själva. Jag måste inte, utan jag kan!

Och glöm inte, det är ok att göra saker du mår bra av, du behöver inte ha dåligt samvete. Om inte stunden ropar på ett ögonblickligt ingripande (någon skadar sig, lillan gungar lian i gardinen, etc) och du känner att du behöver en paus, så ordna så att du kan ta en paus och samla energi. Ibland kan man inte ta paus precis när man vill, men om du lägger upp livet så att du får tillräckligt med energi av pauserna, så är det lättare att skjuta på en paus om stunden behöver det och ta igen detta senare utan att dimpa i backen. Det är bättre att samla energi mindre och oftare, än sällan och mycket tycker jag. Fast detta är nog en smakfråga.

Vi på D&M Entertainment önskar er En Riktigt God Jul och Ett Gott Nytt År!

Nu är det ju sista studiohelgen för 2010, och vi på D&M Entertainment vill passa på att önska er alla 

En Riktigt God Jul

och

Ett Gott Nytt År!

med vårt lilla speciella Julkort som vi sänder ut i etern till alla som vågar titta på det :)

Ha det gott alla vänner och försök att inte skratta er fördärvade,

för då kanske ni inte klarar av att äta all god julmat :)

Vill ni veta mer om D&M Entertainment så kan ni gå in på vår Facebook-sida :)
Det är inte sista gången vi lägger ut videos, det kommer flera, det här är bara början :)

Stort planeringsmöte angående släppet av första EP'n och albumet!

Ikväll har vi  ett stort planeringsmöte om bl.a skivsläppet av första EP'n och albumet inom Dema. EP'n kommer att släppas under våren 2011. Releasedatum meddelas 2 veckor innan releasen. Vi kommer att satsa på digital distribution, men självklart kan ni beställa CD-skivor också. Det går att förhandsboka CD-skivor från och med att releasedatumet avslöjas :)

Första skivsläppet närmar sig!

Dags för sista studiohelgen 2010

Idag börjar den sista studiohelgen under 2010. Vi har en hel del att göra, mycket som ska göras och planeras. Vi ska bl.a planera kring släppen av de första låtarna som börjar närma sig.

2011 blir spännande, vi börjar närma oss släppet av de första låtarna som sagt, och vi har jobbat länge och noggrant med dessa låtar, liksom en hel del andra låtar som är under pågående.

Stora studion

My deepest fear, ny sång påbörjad

Jag har idag börjat med att skriva en ny sång, My deepest fear. Den handlar om min djupaste rädsla i livet. Jag behöver få det ur mig, och här funkar inte teckningen just nu, så jag skriver en sång om det istället.

Jag erkänner villigt att det är inte lätt att exponera sitt inre på det här viset, när man har den rädslan som jag har. Den formades tidigt i mitt liv verkar det som och den har tärt på mig under många år. Men någonstans måste det bli slutet för rädslan, så att jag kan leva livet med en bättre livskvalité.

Varför skriva en sång om den då? Jo, dels behöver jag få ut det ur mig, och att skriva en sång kan vara en del av hela processen med att bli kvitt den en vacker dag för mig. Och dels så kan det hjälpa andra människor kanske, som har samma rädsla som jag, samtidigt som det kanske kan ge ytterligare andra människor förståelse för hur man skulle kunna hjälpa någon som har den rädslan.

För att komma ur sin djupaste rädsla så tror jag att man behöver bearbeta den. Jag vet sedan tidigare att man kan behandla sina rädslor genom att ställa sig öga mot öga med dem och utsätta sig för dem gradvis, varpå rädslan gradvis också försvinner. Det kallas för kognitiv beteendeterapi. Jag har genomgått en sådan terapi. Men jag tror inte det är en bra idé att göra det alldeles själv första gången, för risken är att man faller in i total skräck istället och blir låst, vilket kan göra livet till ett ännu värre helvete än man upplevde innan.

Men hur jag skulle klara av att hantera den här rädslan som jag har på det sättet vet jag inte, jag kan inte se framför mig riktigt att det skulle fungera.

En liten film om vintertider

Jag älskar sommaren, men vintern är inte så dum den heller när snön ligger kvar, om man bortser från kylan som jag inte tycker om. Vinterlandskapen kan vara vackra. Här är en liten film jag klippt ihop efter att ha varit ute på en promenad och fotat och filmat lite idag.

Naturen förändras mycket mellan sommar och vinter

Varje år växlar Sveriges natur väldigt mycket. Jag tycker det syns mest mellan sommar och vinter, medan de mest fantastiska växlingarna sker mellan vinter till vår, och sommar till höst.

Idag var jag ute och fotade lite på ett par ställen. Jag tänkte visa vilken skillnad, inte bara i att det nu ligger snö och inte längre finns några löv, utan även i vattenståndet. Sommarbilderna är tagna den 23 Juli i år.

Dessa bilder är tagna med vid den gröna lilla bron vid det röda äldreboendet i Ingelstad. Dvs här (vid den gröna pilen):

Visa större karta

Vill träffa min pappa igen

I mars 1983 gick min pappa bort i cancer, en mycket grym sådan. Jag var 6 1/2 år då, och förstod inte vad som hände. Vart försvann pappa? Varför var han inte kvar hos oss? Hade han bara stuckit iväg och lämnat oss? Det tog en tid innan jag började förstå vad som hade hänt, och jag var väldigt bråkig under den tiden har jag hört.

Döden kan vara väldigt svår för oss vuxna att hantera. Saknaden, känslorna, tomrummet. Det är ännu värre för ett barn.

Jag tänker på min pappa till och från, vill gärna träffa honom igen. Jag hoppas på att vi ses igen i livet efter detta. Jag hann aldrig lära känna honom så bra, men de minnen jag har av honom är varma.

Hoppas vi ses igen pappa

Jag vill lära känna dig

och se dig som du är

mina minnen av dig är varma

Hoppas vi möts igen i livet efter detta

Definiera normal, tack!

En kompis till mig som jag hängde ihop en hel del med på gymnasiet sa en gång, när någon tyckte på att vi inte var normala, "Definiera normal, tack!"
Hoppas att den som tyckte på att vi inte var normala fick sig en tankeställare.

Varför? Jo, vad är egentligen normalt? Normalt är ju bara vad som är mest förekommande inom ett visst mätområde eller begrepp. Det säger egentligen ingenting om hur saker borde vara, och heller ingenting om att saker inte får vara onormala. Men ändå ryggar en del människor för det "onormala", det som inte följer vad man hört är "normalt", utan att ens reflektera över vad som egentligen är bra eller dåligt, vad om hjälper andra människor och vad om skadar dem. Jag går efter en annan måttstock. Den har inte med normalitet att göra, den har med vad jag anser är vettigt att göra. Den måttstocken är: Vad som inte skadar andra människor, är inte farligt. Jag tittar alltså på om människor skadar andra människor eller inte med sitt sätt att vara på. Det som inte skadar andra människor är ok. Det som bygger upp är jättebra. Det som skadar är inte ok.

Människor verkar ha en otrolig förmåga att döma ut det som inte är "normalt", och dessutom i samma ögonblick klassa sig själva som "normala" utan att ens reflektera över om det verkligen är så.

Själv ser jag begreppet "normalt" som just ett begrepp, en uppsättning bestämmelser som beskriver vad som ska vara accepterat i olika lägen. Men det styr mig inte i bemötandet av människor. Vi är alla unika, och ingen vet exakt hur en annan tänker eller varför man gör si eller så. Varför ska vi då döma ut folk efter någon mall, utan att ge dom en ärlig chans? Jag tar folk för de de är, och väljer att inte acceptera saker de gör som jag inte själv går med på. Men det betyder inte att jag automatiskt stöter bort dem om de gör något som jag anser tokigt. Jag söker att hjälpa människor istället, i den mån jag själv känner att jag kan.

Längtar efter sommaren

Nu känns det verkligen att det är vinter. Kallt och bitande vind till och från. Snön ligger vit och pryder den annars så vintertidsmörka marken. Det är vackert med ordentlig snö tycker jag. Men jobbigt när det är kallt. Jag skulle hellre vilja ha mer sommarväder under året, men i och med att vi i Sverige bor på så pass nordliga breddgrader, så får vi stå ut med att den största delen av året är kallare.

Jag längtar till sommaren igen. Det sköna vädret, den gröna naturen, allt liv och rörelse i naturen. Tänk att få gå på sommarpromenader igen i shorts och t-shirt, med en fikakorg och filt och leka med lillan på lekplatsen utan att behöva dra på henne overall, halsduk, vantar, mössa och vinterskor. Då kan hon också röra sig mycket mer fritt än hon kan efter att alla kläder är påbylsade.
Och att få gå på promenader och fota naturen, det ser jag också fram emot. Likaså en kall cider eller öl på balkongen med solglasögonen och kepsen i högsta hugg. Eller varför inte ett glas vitt vin? Det är gott det tycker jag.

Till sommaren är lillan runt 2 1/2 år och då, precis som nu, kommer det garanterat vara full fart. Härligt :)

Skapande, ett sätt att må bättre

Teckning är, som ni kanske vet, ett sätt för mig att må bra på. Jag använder musik och teckning som en oas i livet, där jag får energi och mår bättre. Teckning och musik är bra redskap för mig att uttrycka känslor med. Nu är det dock så att tecknandet har legat ganska mycket i dvala de senaste 15 åren. Jag kom igång ordentligt med tecknandet igen först för någon vecka sedan. Nu teckar jag ofta igen. Detta nämnde jag aldrig i mitt tidigare blogginlägg Ibland räcker orden inte till, där jag skrev om hur jag får ur mig känslor med hjälp av musik och teckning. Men så är det. Jag tecknade mycket ända upp i tonåren, sedan avtog det. När jag var liten ritade jag också mycket, speciellt efter min pappas död det året jag skulle fylla 7.

Jag kan vara väldigt analyserande och försöka fundera ut i detalj varför saker och ting är som de är. T.ex exakt varför tecknar jag? Varför gör jag musik? Varför tänker jag si och så? Varför si, varför så, varför detta? Men det är nog till en nackdel tyvärr. Jag vill så gärna förstå mig själv och världen runtomkring mig, men för mycket analyserande tror jag inte är så bra egentligen. Man blir trött i huvudet.

Jag har ju skrivit om att musik och teckning är hjälpmedel för mig att uttrycka känslor med. Men det är inte bara det. En del av tiden (de senaste 2 åren har det varit mycket sån tid faktiskt) upplever jag inte medvetet att jag uttrycker känslor, jag bara skapar och av någon anledning så mår jag bra av det. Och om jag då uttrycker känslor vet jag inte, men jag tänker mig att det spelar nog ingen roll egentligen, för jag mår ju bättre i vilket fall som helst av att skapa via musik och teckning, oavsett om jag är medveten om att jag uttrycker känslor eller inte.

Men visst dyker frågorna upp: Exakt varför mår jag bättre när jag tecknar och skapar musik? Vad är det som gör att jag mår bättre? osv. Men för nu så ska jag inte fundera mer på det, känns att huvudet börjar bli lite trött av analyserandet. Så då är det bättre att försöka låta bli att analysera. Ibland önskar jag att jag inte var så vetgirig på hur allt fungerar.

Här är lite bilder om mitt tecknande.

Tyvärr är jag dålig på att skanna teckningar, så de blev gryniga och inte så naturliga som orginalen.

Det här använder jag idag.
Pennorna är 4H till 8B.

En 12 mm stompf.
Ett kärt litet verktyg för mig.
Har tänkt att skaffa fler storlekar.

Just nu har det blivit mycket
kurvor och spetsar.

Här har jag testat lite olika
sätt att använda stompfen
 på för att få till
skuggningar. 

Dikt: Finns det längre något hopp?

Varför ska man leva?

Varför ska man kämpa?
Jag vet svaren, 
men hjärtat är bedrövat till döds,
lågan släcks snart ut 
om inte ett mirakel står mig bi.


När jag är slutkörd, 
vid livets rand och tröstlös, 
där livet är ett vakuum,  
grymt som en öken 
och kallt som flytande kväve, 
finns det då någon som fångar upp mig
och inte lämnar min sida, 
som bryr sig om mig, 
som tänder gnistan i livet igen 
så att jag hittar tillbaka
och kommer vidare?


Sorgen är stor i mitt hjärta, 
bördan är för tung,
längtan är för smärtsam. 
Jag rivs i bitar, 
som flagor för vinden 
och askan efter elden. 
Stormen sliter sönder allt i sin väg, 
mitt inre mattas av och blir allt svagare.


Snart finns jag inte mer,
och mitt eko ebbar ut.

-16 grader

När vi gick till dagis med lillan nu på morgonen var det -16 grader och solsken ute. Jag gillar inte kyla, speciellt inte när det är så kallt att det biter i ansiktet, men det är vackert ute nu när snön ligger still och inte töar och slaskar.

Den fula ankungen

Varför är utseendet så viktigt? Varför?! Både "fula" och "snygga" människor har blivit utsatta för mobbing och trakasserier bara för att de sticker ut pga sitt utseende. Det är som i berättelsen om den fula ankungen, bara det att man inte förvandlas till en vacker svan efter ett tag, utan skällsorden, hånandet och elakheterna bara fortsätter.

Varför är utseendet så viktigt att man måste bli hånad, mobbad och slagen för det? Är inte den inre människan, vår person, viktigare?

Jag blir arg när jag ser sånt hända. Jag vet själv hur det känns inombords att bli utsatt för sånt och hur brutalt nedbrytande det kan vara.