Dikt: Finns det längre något hopp?

Varför ska man leva?

Varför ska man kämpa?
Jag vet svaren, 
men hjärtat är bedrövat till döds,
lågan släcks snart ut 
om inte ett mirakel står mig bi.


När jag är slutkörd, 
vid livets rand och tröstlös, 
där livet är ett vakuum,  
grymt som en öken 
och kallt som flytande kväve, 
finns det då någon som fångar upp mig
och inte lämnar min sida, 
som bryr sig om mig, 
som tänder gnistan i livet igen 
så att jag hittar tillbaka
och kommer vidare?


Sorgen är stor i mitt hjärta, 
bördan är för tung,
längtan är för smärtsam. 
Jag rivs i bitar, 
som flagor för vinden 
och askan efter elden. 
Stormen sliter sönder allt i sin väg, 
mitt inre mattas av och blir allt svagare.


Snart finns jag inte mer,
och mitt eko ebbar ut.