Som ni kanske minns så skrev jag i ett tidigare inlägg om de tre grundinställningarna vi människor har i vårt inre. Många av våra tankar kommer av dessa tre grundinställningar, som i sig formas av vad vi varit med om i livet.
Det här är mina egna tankar om vårt inre. Jag har ingen som helst psykologiutbildning, men jag vill dela med mig av mina tankar.
I det här inlägget kommer jag skriva hur jag ser på kärleksbilden. Som jag skrev i det tidigare inlägget så är detta den bild vi har om vad kärlek och trygghet är. Det är en viktigaste grundinställningen vi har, för de andra grundinställningarna har denna bild som bas. Blir denna inställning skev, så blir också de andra det, och det påverkar oss och vårt mående väldigt mycket.
När vi föds in i världen så söker vi kärlek och trygghet det första vi gör. Exakt när vi börjar göra det vet jag inte, men förmodligen redan inne i livmodern, när vi kan känna mammas känsloyttringar och höra känslostämningen i röster utifrån. Alla har vi redan då inlagt i oss att söka kärlek och trygghet. Vi vet redan då vad det är vi söker, även om vi inte kan definiera det på något sätt. Det ligger så att säga inprogrammerat i vårt inre.
Nu kanske man tänker att det är ju finemang, då har vi ju redan en bra bild av kärlek och trygghet. Men det räcker inte. Vår bild av kärlek och trygghet påverkas av vår omgivning, det vi upplever. Det är genom det vi upplever, som vår bild av kärlek och trygghet formas färdig. Och det är här det kan gå snett. Vi lär oss av omgivningen, i början mamma och sen även pappa, vad kärlek och trygghet är och hur man får den, och den bilden förs på något sätt samman med det inprogrammerade vi hade vid födseln. Det är meningen att vi ska känna oss älskade och trygga då vi på det sättet lär oss att bli självständiga till slut och behandla dem runtomkring oss med kärlek och trygghet. Kärleken visar oss att någon bryr sig om oss och inte låter oss fara illa, och tryggheten visar oss att vi kan lita på och känna oss lugna med denna någon.
När upplevelserna inte stämmer överens med det vi söker, så blir det galet till slut. Vi lär oss då antingen att vi bara är älskade och trygga under vissa omständigheter (villkorsbaserat) eller att vi inte alls är älskade och trygga. Detta får katastrofala konsekvenser i barnets liv. Jag t.ex, lärde mig tidigt att jag bara var älskad när jag gjorde saker som folk tyckte var bra. Det förstörde hela min värdebild och omgivningsbild. Inombords, när jag blev större, så förstod jag till slut ändå vad kärlek och trygghet är, för jag hade ju sökt det i hela mitt liv, men jag var ofta rädd för att bli ratad och inte vara älskad, jag trodde att alla såg mig som ett nödvändigt ont, någon man måste stå ut med, som levde på nåder hela tiden. Jag måste prestera för att känna mig trygg och älskad, och ofta gick jag som på nålar, med oro och rädsla inombords. Det är ett fruktansvärt sätt att behöva leva på. Men det finns också andra svåra konsekvenser för de som får fel bild av kärlek och trygghet.
Som förälder är man ansvarig för att både visa och lära sitt barn kärlek och trygghet. Behovet av kärlek och trygghet är otroligt viktig att möta hos barnet, för det är genom vad du som förälder gör som barnet utvecklar sin egen självbild och lär sig hur världen fungerar.
Som tur är, så går kärleksbilden att förändra även så sent som i vuxen ålder, men det är ett kapitel för sig som jag inte tar upp i just det här inlägget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar