Nej så enkelt är det inte för en del av oss. Vi visar inte alltid så mycket av oss själva, för vi tror inte att folk skulle orka med oss när vi visar hur vi är när vi har svåra perioder i livet. Och detta är tvådelat. Dels så vill vi inte vara till en börda för andra människor, och dels så kämpar vi med känslan att bli utstötta, alldeles ensamma.
Men jag undrar: Hur många är egentligen sig själva i alla lägen? Vågar vi det? Vad är det vi är rädda för? Att inte vara accepterade? Att vara en börda för folk? Att bli lämnade ensamma? Att inte vara älskade?
Vad är vi beredda att ge upp av oss själva för att vara älskade? Hur långt är vi beredda att gå?
Den stora frågan är egentligen
Varför ska vi låta oss styras av andras domar över våra liv?
Det är kärleken som ska styra i livet, inte domar.
Känn dig fri att älska och känn dig fri att inte döma,
älskade människa.
Bra skrivet! Jag hör nog till dem som för det mesta är mig själv. Mer än de flesta... Fast jag har förstått att det väcker en del känslor hos andra som inte alltid är till min fördel. Tyvärr kan jag inte leva om jag inte får vara jag.
SvaraRadera