Tänk om

När man mer eller mindre ständigt är på botten, så upplever man livet som väldigt tungt och svårt. Det är en ansträngning att ta sig igenom varje dag. Livet kan kännas kallt och tomt, som ett öde vakuum, utan livsglädje.

Jag har sedan ett längre tag tillbaka insett att jag har inte samma syn på mig själv som jag har på andra människor. Jag älskar andra och vill dem så väl. Helst vill jag att ingen ska behöva lämnas ensam i livet. Vi behöver varandras uppmuntran, tålamod, att någon genuint ger sig själv för oss, bryr sig om oss och tar oss på allvar. Vi behöver den kärleken, speciellt när vi är nere på botten.

Jag har mött några människor som, precis som jag, har legat på botten, och vet hur det är och att man, med hjälp av trogna varma vänner, kan komma ur det till slut. Jag ligger ännu kvar där, men vägen ut finns förstår jag.

Det har visat sig, och börjat visa sig, vilka av de människor som finns runt mig, som är mina vänner på riktigt.

Jag vet i mitt huvud att det ska gå att ta sig ur den djupa sits jag sitter i, även om det just nu inte känns så i hjärtat. Jag hoppas på att mitt hjärta till slut lyckas fånga upp det inom sig.

Den som inte har förståelse för hur livet på botten verkligen är, verkar också döma ut en förr eller senare. Jag tänker inte tvinga dem att låta bli, valet är personligt. Men jag har sedan länge förstått att det finns en väg som jag tycker är bättre, en väg av kärlek med medlidande, tålamod och acceptans. En väg av värme, där man månar om varandra och stöttar och försöker ta reda på hur saker verkligen är, för att kunna hjälpa.

En människa som råkat ut för en svår olycka och måste träna upp förmågan att gå, träna upp koordination av muskler, som måste träna upp sin stryka igen, skulle de flesta direkt ha medlidande och förståelse för. Men varför är det inte likadant med den som förolyckats på livets väg? Varför ser man dom inte på samma sätt? De behöver ju också starkt stöd och hjälp för att läka och bli hela.

Om den som mår dåligt faller tillbaka i negativa tankebanor hela tiden, så betyder det inte att denne inte lyssnar. Han/hon behöver kontinuerlig hjälp för att sakta komma längre o längre upp. Även den segaste enbuske går att få ordning på, bara man har tillräckligt med tålamod.

En tankeställare för de människor som sagt att man inte lyssnar, för de som kommer med kommentarer som "ryck upp dig", när man istället desperat behöver hjälp att ens se varför man ens borde fortsätta leva. En tankeställare för de som tror att djupet de själva gått igenom är det djupaste man någonsin kan komma.

Tänk om.