Jag har i många år dragits med en sak som jag är ledsen över. Jag har en förmåga att prata mycket. Mycket. Jag vill gärna att det inte råkar bli missförstånd när jag berättar något, så jag förklarar ganska ofta mycket hur jag tänkt, osv, osv. Tyvärr ganska automatiskt dessutom. Och så kommer jag ofta på saker jag vill berätta (t.ex roliga saker eller annat) och, naturligtvis, så gör jag ju det med i tid och otid. Och så säger jag ofta samma sak flera gånger om dessutom. 3-5 gånger är inte ovanligt. Allt detta till gör mig ledsen och lite rädd :( Jag kommer till och från att tänka på det, och att när jag pratar så mycket, så blir jag kanske till en plåga för folk, pladdret tröttar ut nog dem. Till slut kanske de väljer att släppa vänskapen, eller klagar över mig inför andra. Jag såg mig själv pladdra flera gånger i helgen, och jag känner mig så maktlös, hur lär man sig att inte pladdra som en papegoja?
Jag blir så ledsen över det hela, för jag vill inte trötta ut människor och bli till en plåga för dem.
Hur gör man??
Du pladdrar absolut inte mer än många andra =) så du är ABSOLUT som alla andra =) Jag gillar när du pladdra,för jag får många härliga skratt av dina historier =) Kramizar Lotta
SvaraRaderaPuss min älskling!!
SvaraRaderaJag älskar dig oavsett!! :)
Puss och Kram
Annika
Tänk att jag tror faktisk att du mest är till glädje för din omgivning när du berättar och pratar på! Jag brukar själv känna mig som BabbelKajsa när jag gått igång ordentligt..så jag förstår hur du menar. Men vet du vad...jag tycker att det är mycket jobbigare med människor som mest är tyyyyysta..och även när jag själv är i en sån tyst fas och inte får upp munnen knappt alls..mycket värre! Så prata du och forsätt vara Dig Själv! : )
SvaraRaderaTack allihop. Jag hoppas att jag är till glädje för människor, jag vill så gärna sprida glädje och kärlek. Det är en längtan. Men samtidigt så har jag ju så svårt att se när människor börjar tröttna. I helgen så upplevde jag det akut, tror jag t.o.m lyckades se reaktionerna på det, och jag skämdes så när jag såg det. Är det jag, mig själv, när jag pratar så mycket? Det har jag inte tänkt på. Vill så väl och vill umgås med människor, men jag upplever att det verkar bli så fel :(
SvaraRaderaHär känner jag igen mig! Jag är alltid på eller av. Lika gärna som jag kan vara tyst i timtal (trots att andra runt omkring pratar) kan jag babbla oavbrutet om allt och ingenting i evigheter. Blir också lite deppig när jag tänker på att det kanske plågar min omgivning. Speciellt när min man frågar: "Pratar du med mig nu? För jag vet inte eftersom du pratar hela tiden."
SvaraRaderaSamtidigt tror jag på att vara sig själv! Ingen är ju perfekt!