Många papper i luften

Well, jag tippar på att jag inte är ensam om det. Många papper i luften.

Papper? Menar du inte bollar?

Papper, bollar....Tomato, tomato. Same same, but different, you know.

Drivna människor har många bollar i luften. Jag har papper. Fast det kan lika gärna vara kartong, plast, metall....

När jag leker och jobbar i ateljen har jag i princip alltid flera projekt igång para... pralla... parrall..... äh.....samtidigt. Det funkar bäst för mig. Jag växlar gärna, helt enkelt. Papper i luften. De faller inte lika hårt som bollar gör, om man tappar dem för en stund. De faller inte ens alls faktiskt, om man inte själv bestämmer det. Det är lätt hänt att jag har 10 - 20 papper i luften samtidigt. Många idéer, tester, träning och andra projekt. Det sköna med att skapa i egen regi är att man själv bestämmer vad man gör och själv bestämmer när något är färdigt. Därför flyter papprena runt i luften, alltid redo. De faller aldrig ner.

Mer papper åt folket!

Jag tecknar i min egen resa

Rotar bland de ofärdiga alstren. Linjer, former, färger. Figurer, ansikten, saker. Hus, fjärilar, enkla skisser. Doodles utan mål, inriktade konceptillustrationer. Mest A3 och A4, på ett ungefär ibland. Allt i en enda, osorterad hög. Eller snarare koncentrerat på ett ställe i rummet iallafall. En dag behöver jag få färdigt lådorna att ha dem i så det blir lite mer ordning.... Ah! DEN vill jag fortsätta på just nu.

Plockar ut alstret ur högen, plockar fram pennorna ur pennhyllan, som - sägenomspunnet befolkad av blyerts, fineliners, markers, torrpennor, vattenfärger, linjaler och andra verktyg för sinnets lek - ser ut att balansera nånstans mellan fullständig kaos och begynnande oordning, fastän det finns en fast struktur i den. Sätter mig vid bordet, drar på mig lurarna och rullar igång en avslappnad spellista i lo-fi/jazzy hiphop-stuk. Det här blir kul.

Att teckna är en av mina grejer i livet. Jag gillar det, helt enkelt. Jag har ritat sedan barnsben. Som liten ritade jag mycket, kanske som mitt sätt att uttrycka mig för mig själv på.

I skolan och senare i livet blev tecknandet jobbigt. Varför?

Det kan jag säga med ett enda ord: Prestation

Jag skulle prestera. Det jag ritade skulle vara klanderfritt. I mitt huvud iallafall. Det blev inte kul att teckna, till slut.

För en längre tid sedan startade jag om mitt tecknande. Började om. Jag ritade enkla mönster bara. Färglade en del. Med tiden utvecklades jag. Hittade mer min egen väg. Mina egna stilar.

Idag har jag ett mål: Teckna det jag vill precis så som jag vill det.

Det.....kan låta självklart. Gör inte alla det? Det korta svaret är: Nej. Jag har tecknat en hel del med fokuset på att göra något andra skulle gilla. Jag gillade att teckna, men mitt sinne vandrade mycket kring vad andra skulle gilla. Vad andra skulle tycka om. Mig själv, vad och hur jag gillade, tänkte jag inte på så mycket. Jag ritade saker jag ville, men inte så mycket för mig själv, utan fokuset på att mina verk skulle vara klanderfria, att andra skulle gilla det jag gjorde, tog över mest.

Det fungerade inte för mig. Tecknandet blev jobbigt. Det roliga, det intressanta, det spännande, försvann. Tecknarstunderna blev frustrerande. Att prestera. Då valde jag att starta om.

Låter målet vagt? Nej. Det är faktiskt mer det tillstånd jag vill leva fullt ut i, än ett mål jag bara ska nå. Resan och målet blir ett. Resan formas till målet, som blir resan. Det är ett sätt att leva livet, helt enkelt.

Tecknandet är en resa, där jag vill trivas. En spännande resa. En resa där jag är på mina egna villkor. För mitt eget intresses skull. För min egen skull. Utveckla och bli bra på det jag vill teckna. Det är min egen resa.

En garnnystedoodle på A3 som jag gjorde 2017.
Det finns flera ansikten och djur i den, kan du hitta dem?

Flytten 2017, Dag 5: Klädkammaren är en dimensionsportal

Jag har misstänkt det länge. Idag hittade jag återigen saker i klädkammaren som inte varit där förut. Saker jag har vaga minnen av från uråldriga svunna tider, ting som under eonernas oändliga tidsspan förvandlats till myter och legender, omtalats och delats vidare vid lägereldarna mellan generationer av hänförda sinnesintryck. Ovärderliga klenoder som på förunderliga vägar verkar existera utanför tid och rum....

Saker......från min barndom.

Jag har misstänkt det länge. Det måste vara så. Det finns bara en enda slutsats att komma fram till, en enda fullkomlig logisk förklaring:

Klädkammaren är en dimensionsportal

Inte nog med att saker dyker upp där som inte varit där förut. Klädkammaren blir dessutom till synes alltid full, med en mängd av prylar och annat, som tillsammans inte har ens en mikroskopisk möjlighet till en sportslig chans att alls få plats i det till synes lilla utrymmet, men ändå får det alltid plats mer.

Rensar jag den och ställer allt prydligt på plats, dröjer det inte mer än dagar, innan Oordningens Oåterkallerliga Framträde är i full blom igen, och nya saker på förborgade sätt dykt upp därinne. Klädkammaren är en dimensionsportal i både tid och rum, och den har varken början eller slut. Den bara existerar. Och fylls med allt. Utom kläder.

Jag bävar inför den dagen jag ska ta mig an sysifosuppgiften att rensa denna förunderliga plats, denna reva i tid och rum, där hela universum verkar finnas i sin fulla potential.

Note to myself: Införskaffa klättringsutrustning, rymddräkt, antigravitationsbälte och proviant för en vecka. Meddela räddningstjänsten att börja leta efter dig om du inte kommit tillbaka ur klädkammaren inom tre dygn. Eller förresten.......skicka ett nödrop till Tardis istället, Doctor Who hittar mig nog alltid, var eller när jag än befinner mig...

Flytten 2017, Dag 2: Konsten att upphäva ett svart hål

Well, efter att ha packat de sista lådorna med Gravitationsälskande Böcker & Dylikt igår, ställde jag dem tillsammans med de andra lådorna i avdelningen Jävligt Tungt. Stort misstag. Väldigt stort misstag. Man kan säga att jag inte insåg vikten av misstaget. Varken rumtiden, ljuset eller jag själv hann fatta vad som hände innan det var för sent.

Böcker är ett svartsjukt släkte, och i kampen om mest gravitation att älska, gick det hela lite överstyr. Eller ja, det är en underdrift, milt sagt. De få lådor jag packade igår fick systemet oavsiktligt att kollapsa. Böckerna, framförallt tegelstensromanerna och de traditionsenligt tungviktade faktaboksbanden, nådde i sin desperata koncentration av massa till slut den punkt varifrån ingen återvändo är att finna. Den gigantiska kamp som heroiskt utkämpades om mest gravitation att älska hämningslöst, slutade abrupt i den plötsliga och fatala uppkomsten av ett svart hål. Ett ovanligt lyckligt svart hål, som just nu glatt glufsar i sig Växjö söderifrån. Typiskt. Jag som hade tänkt ta det lugnt nu på förmiddagen.

Note to myself: Låt hålet glufsa i sig prylarna som ska till avdelningen Antigravitation. Det borde vara tillräckligt för att överrumplande upphäva hålet och låta det slita sig själv i bitar. Problemet är bara att samla ihop prylarna tidigare än jag hade beräknat. Antigravitionella ting har en extremt fanatisk tendens att vilja stöta bort allt, inklusive sig själva. Att samla dem på en enda plats utan noggrann planering är lite av en utmaning, milt uttryckt. Måste därefter också komma på något sätt att få allt, som hålet har slukat, tillbaka på plats igen. Sopborste, skyffel och kopiösa mängder med lim känns inte helt realistiskt om tidsplanen inför flytten ska hålla...

Flytten 2017, Dag 1: Säg hej till avdelningen Jävligt Tungt

I år kommer vi att flytta till en bättre passande lägenhet. Det är synnerligen efterlängtat. Igår började jag göra iordning packrummet. Tömde det mesta av bokhyllorna. Böcker har en viss förkärlek till gravitation, och tyvärr har våra böcker utvecklat en exceptionell förmåga att koncentrera sin massa för att skapa ett starkare fält att visa sin kärlek till. Så....här är avdelningen Jävligt Tungt, som kommer att kompletteras med några få lådor Gravitationsälskande Böcker & Dylikt till, och därefter hoppas jag att avdelningarna Släpbart, Lyftbart, Bärbart, Fjäderlätt och Antigravitation så sakta kommer på plats.

Note to myself: Glöm inte att förankra avdelningen Antigravitation ordentligt den här gången. Vill inte upprepa misstaget från förra flytten. Att förklara ett tak uppslitet inifrån för försäkringsbolaget var inte så lätt, speciellt inte när inga spillror kunde hittas och det upptäcktes att taket inte slitits upp utan kollapsat uppåt...

Att prata med varandra - Har verkligen tekniken revolutionerat vår kommunikation?

Mycket har hänt sedan min uppväxt på 80-talet. Då hade vi en eller ett par fasta telefoner inkopplade med kabel till telefonnätet. Antingen ringde vi folk, knackade på dörren och hälsade på, eller skrev brev. Fysiska brev. Papper och penna, ni vet. Det var våran kommunikation med andra i vardagen. Jag hade brevvänner. Vi skrev till varandra och skickade ibland foton och annat. Det tog tid, både att skriva och att få svar. Det var så det var. Man hade kontakt med någon man med tiden började lära känna, och man träffade dom aldrig kanske ens, visste inte ens hur de lät till rösten.

Så vad har hänt sedan dess då? Mycket, och samtidigt inget. Teknisk utveckling har gett oss nya vägar att prata på, men samtidigt så har knappt något förändrats. Vi ringer fortfarande, hälsar fortfarande på, och skriver fortfarande till varandra. Det sistnämnda bara mycket tätare och med fler. Idag har vi snarare problemet att vi har så många vägar att prata genom. Vi kan även videochatta utan extra och dyr utrustning idag, och det är väl det enda "stora" tillägget mot hur det var förr.

Men Mats, hur kan du säga så? Se på alla chatt-appar, osv. Har inte de revolutionerat vårt sociala liv?

Nej. De har gjort det lättare för oss att snabbt snacka med varandra via text, bilder och film. Vi kan göra det utan större ansträngning, mer än att hålla reda på vilka appar kompisarna använder och vilken de är lättast att nå på. I övrigt har de faktiskt inte revolutionerat vårt sociala liv. De har bara ökat möjligheterna att kommunicera, inte radikalt förändrat dem. Vi kan snacka med varandra också, men det kunde vi förut med. Bara inte på språng. Det som däremot har hänt, är att vi nu är mer tillgängliga än förr. Nu kan vi prata med folk närsomhelst (nästan) och varsomhelst (nästan). Och vi behöver värja oss när vi vill vara ifred.

Men Mats, alla sociala plattformar då, som Facebook, G+, Twitter, osv? Har inte de revolutionerat vårt sociala liv?

Well, de har definitivt lagt till något nytt i våra liv i alla fall. Nu kan vi dela allt vi vill om oss enkelt till andra, och vi kan enkelt läsa allt som andra har delat med oss. Och de som vill, kan irritera sig på att de inte får tillräckligt med likes eller kommentarer. Att leva i informationsflödet som sociala medier har öppnat för oss, det är både bra och jobbigt. Numera finns begreppet "ta paus från sociala medier", och det av en orsak.

Fortfarande är det så, att vi snackar på ungefär samma sätt som innan, bara snabbare, med fler och med mer information att hantera på dagligbasis än förr. Den dagen någon låter oss dela och uppleva varandras tankar och känslor rakt av, då har vi en revolution att ta ställning till.

Jag har börjat vlogga

Well, det har inte hänt så mycket i den här bloggen på ganska lång tid, men nu har det hänt något.

För ett par veckor sedan bestämde jag mig för att göra om lite i mitt digitala musikliv. Jag håller på med det nu. Jag har lagt över mina gamla låtar från min Direiz-kanal på Youtube till min personliga kanal istället, samt laddat upp ett gäng till. Vill du lyssna, så kan du kika in på min musikspellista där, eller direkt på min profil där. Naturligtvis har jag min Soundcloud-profil kvar med låtarna där också.

För en vecka sedan började jag videologga. Videologgarna hittar du på min vlogspellista på Youtube. De senaste två episoderna har jag snackat lite om mitt musikliv, mina Amigaår i livet och varför jag använder Amiga i studion idag.

Jag vet inte ännu om jag kommer lyckas hålla på med vloggarna, men det är värt ett försök.